Flytt av telefonen var beställd till igår. Det funkade inte. Men Telia ville inte låta oss felanmäla förrän idag. Man måste vänta, även när man är övertygad om att det är fel.

Det tog ganska lång tid efter branden att få Telia att fatta att det är nåt fel. Typ att anläggningen hade brunnit upp i ena sidan. Till sist ringde en tekniker som de skickat ut och undrade om vi verkligen skulle ha telefon på brandplatsen... Nej, det var ju just det. Men han fick vidta någon lite extraordinär åtgärd för att lösa problemet så att de kunde flytta vårt nummer till vår tillfälliga bostad. Jag tror att han rent fysiskt kopplade ur vår anslutning.

Alltså borde det finnas behov av en rent fysisk åtgärd även nu. Och när jag ringde imorse gick systemet med på att det är fel. Ska vara fixat den 9 maj.

Jag har ringt flera gånger innan när vi skulle flytta in och frågat om de inte behöver göra nåt. Men nix, det skulle bara vara att göra en vanlig flytt.

Nåja. Om några dagar är det säkert löst. Och vi har ju mobiltelefoner.

Och ännu så länge bredband på den gamla adressen. Ett mobilt bredband är införskaffat för att överleva den flera veckor långa flyttperioden. Märkligt att det ska ta så lång tid att flytta en bredbandskoppling två kvarter.

Strax efter klockan sju imorse knackade sotaren på dörren. Anja tyckte att det var väldigt spännande. "Sotaren är alldeles svärt".

Sotaren placerade någon sorts spårrök i kaminen, så nu har vi sett att det ryker ur skorstenen på taket.

Han kollade alla skarvar och var en sväng uppe på taket och konstaterade att allt är OK. Papper på att skorstenen är godkänd kommer med posten. Men nu har vi alltså klartecken att elda. Spännande!

Sotning en gång om året, kom han fram till. På våren, efter eldningssäsongen.

Sedan den första maj bor vi hemma igen. Känslan är obeskrivbar. Men det är oerhört skönt. Att få äta frukost och titta ut över byn och de egna växterna ger en bra start på dagen. Att kunna gå ut och plocka rabarber till en paj gör inte bara Anja glad. Så fort Anja sticker ut näsan finns det kompisar att leka med.

Visst är det mycket kvar. Men det gör liksom inte nåt alls. Nu jobbar vi ju för oss själva, hemma hos oss själva!

I torsdags morse åt vi frukost och så liksom bara övergav vi vår tillfälliga bostad. Anjas oanvända frukosttallrik stod på bordet, vår urdruckna kaffekanna likaså.

Sen har vi bara varit där för att hämta saker. Lite i taget när det finns någonstans att göra av dem.

Men nu har vi våra sängar, två fåtöljer, en gammal soffa, några stolar, toasaker och lite köksprylar på plats. Och en hel del av Anjas saker, så att hon ska känna sig hemma. "Vi har två hem nu" säger hon.

Stort tack till pappa/morfar och mamma/mormor för hjälp i torsdags och till hela familjen Gröhn som ägnade fredagen åt att skruva kök hos oss. Igår satte vi dit handtagen :-)